Rut 3 | SweKarlXII | STEP | Och Naemi hennes svära sade till henne: Min dotter, jag vill komma dig till ro, så att du skall må väl.

‏ Ruth 3

1 Och Naemi hennes svära sade till henne: Min dotter, jag vill komma dig till ro, så att du skall må väl. 2 Den samme Boas, vår skyldman, när hvilkens pigor du varit hafver, kastar i denna nattene korn på sin loga. 3 Så två dig, och smörj dig, och drag din kläder uppå, och gack neder till logan, så att ingen känner dig, tilldess han hafver ätit och druckit. 4 När han då lägger sig, så märk till, hvar han lägger sig, och kom och lyft upp kläden vid hans fötter, och lägg dig, så varder han dig väl sägandes, hvad du göra skall. 5 Hon sade till henne: Allt det du säger mig, vill jag göra. 6 Hon gick neder till logan, och gjorde allt såsom hennes svära henne budit hade. 7 Och då Boas hade ätit och druckit, vardt hans hjerta gladt, och kom och lade sig bakom en kornskyl; och hon kom sakta, och lyfte upp kläden vid hans fötter, och lade sig. 8 Vid midnattstid vardt mannen förfärad, och tog om sig, och si, en qvinna låg vid hans fötter. 9 Och han sade: Ho äst du? Hon svarade: Jag är Ruth din tjenarinna, sträck ut din vinga öfver dina tjenarinno; ty du äst arfvingen. 10 Han sade: Välsignad vare du Herranom, min dotter, du hafver sedermer gjort en bättre barmhertighet än tillförene, att du icke hafver gångit efter ynglingar, rika eller fattiga. 11 Nu, min dotter, frukta dig intet; allt det du säger, vill jag göra dig; förty hela staden af mitt folk vet, att du äst en dygdesam qvinna. 12 Det är sant, att jag är arfvingen, men en annar är när mer än jag. 13 Blif i natt; i morgon om han tager dig, är så godt; lyster honom ock icke taga dig, så vill jag taga dig, så visst som Herren lefver. Sof intill morgonen. 14 Och hon sof intill morgonen vid hans fötter; och hon stod upp, förra än någor den andra känna kunde och han sade: Låt icke uppenbart varda, att någon qvinna är kommen till logan; 15 Och sade: Räck hit din mantel, som du hafver uppå, och håll honom fram; och hon höll honom fram, och han mälte sex mätt korn, och lade på henne. Och han kom i staden. 16 Men hon kom till sina sväro; den sade: Huru går det med dig, min dotter? Och hon sade henne allt det mannen hade gjort henne; 17 Och sade: Dessa sex mått korn gaf han mig; ty han sade: Du skall icke komma med tomma händer till dina sväro. 18 Hon sade: Låt oss bida, min dotter, tilldess du får se hvartut det vill; ty mannen vänder icke igen, med mindre han gör der i dag en ända med.